Vem bestämmer att den här sommar måste bli den bästa?

Behöver vi resa för att känna att vi ha haft en sommar? Snart är den ju här. Semestern. Den vi längtat efter sedan mörkret i januari, sedan första kaffet i en kall morgon då sommaren kändes oändligt långt borta. Och så står midsommaren plötsligt på tröskeln. Blommor i håret, dukade bord, ett ljus över dygnet som vägrar lägga sig. Det är vackert. Men någonstans där, mitt i all förväntan, smyger sig något annat in. En tyst känsla av krav. Det här ska bli en bra sommar. Den bästa.

Kravet vi inte bett om Vi har lärt oss att längta efter sommaren som om den vore ett prov vi måste klara. Den ska vara solig men inte för het. Lugn men full av minnen. Ledig men ändå produktiv — fönster som ska putsas, rabatter som ska rensas, sommarkroppen som någon bestämt att vi borde ha ska fixas. Och så det där flödet i telefonen - Andras resor, andras hav, andras perfekta middagar. En tyst jämförelse som får den egna sommaren att kännas mindre, fastän ingenting är fel med den. Det är lätt att glömma att en semester inte är en tävling. Den är en paus.

Behöver vi verkligen resa? Jag tror att frågan egentligen inte handlar om resandet. Det handlar om vad vi tror att resan ska ge oss — känslan av att verkligen ha varit lediga. Av att ha släppt taget. Av att ha varit närvarande i något annat än vardagens måsten. Men den känslan finns inte bara på en strand långt borta. Den finns i en ljus juninatt när gräset är fuktigt mot fötterna. I doften av nyklippt gräs och fläder. I en lång frukost utan klocka. I att för en gångs skull inte fylla varje timme.

Den svenska sommaren är kort, och kanske är det just därför den är så vacker. Den ber oss egentligen inte att resa iväg för att hitta något. Den ber oss att stanna kvar och faktiskt se det som redan finns här. Att låta sommaren bara vara.

Det modigaste vi kan göra i sommar är kanske att lägga ner kraven. Att låta dagarna vara lite osorterade. Att fira midsommar för närvarons skull, inte för prestationens eller de perfekta bilderna i flödet.. Att tillåta oss en sommar som inte behöver bli den bästa — bara vår. För när vi slutar mäta blir den ofta finare än vi trodde.

Så oavsett om du reser till andra sidan jorden eller stannar i trädgården: jag önskar dig en sommar där du faktiskt får vara ledig. Inte den perfekta. Men närvarande. Och det, tror jag, är den enda sommar som verkligen stannar kvar. Glad midsommar och njut av här och nu.